Idag var vi tillbaka på Kvinnohälsan igen. Första besöket efter operationen.

Hon trodde att det var en polyp jag hade på livmodern, men nu efter analysen så tror de att det var en myom.

Helt ofarlig och analysen såg bra ut, så det känns jättebra.

Jag förstod nästan vad hon skulle säga idag, och det var just det att det finns inget mer att göra nu, utan nästa steg är i såna fall IVF.

Men hon tycker att vi ska ta en paus resten av året, för då tror hon att det kommer ta sig av sig självt. (i och med att jag blev gravid för ett par månader sen)

Utan att hon sa det så förstod jag ju att hon trodde att det sitter i huvet på mig. Att om jag slutar tänka på det så kommer det ta sig.

Det är möjligt att det är så, men hur slutar jag tänka på det när jag inte önskar mig något annat än att bli gravid??!

Till slut kom vi i alla fall överens om att vi försöker själva nu året ut, och om inget händer så ringer jag henne i början av nästa år och då börjar vi en utredning om IVF. Det känns rätt så okej ändå.

Fick hormoner utskriva också, som jag ska äta och som förhoppningsvis kommer förkorta min mensperiod något i och med att den är extremt långdragen just nu. Gillar inte att stoppa i mig tabletter och så i onödan men jag ska ge det ett försök.

Tiden mellan första och andra läkarbesöket till fertilitetskliniken tyckte jag var jättejobbig.

Jag gick och tänkte på det hela tiden, och funderade mycket på vad som är fel på mig.

Eftersom hon inte såg livmodern riktigt på förra ul:et så var jag övertygad om att något inte är som det ska.

Väl där, så görs det ett nytt ultraljud och hon tycker att det ser ut som att jag har en polyp på livmodern.

Hon sprutar upp en kontrastvätska, och då ser hon att det verkligen är det.

Jag får information om att den måste opereras bort......

Hon säger också att detta inte behöver vara anledningen till att jag inte blir gravid, men däremot en förklaring till min jobbiga och utdragna menstration..

Jag frågar flera gånger om det är något farligt, men nej det är det inte.

Jag blir jättelättad samtidigt som jag är livrädd, eftersom jag avskyr både sjukhus och operationer!

Åker hem igen, och väntar på kallelse till operation..

Så var det då dags för första besöket på den privata fertilitetskliniken.

Jag var jättenervös, men trodde samtidigt att vi bara skulle på samtal första gången.

Det visade sig dock att hon ville göra en gynundersökning ändå.

Hon gjorde ultraljud, och det var det längsta ul:et jag gjort någongång. Tyckte att det var lite skumt att det tog så lång tid.

Hon sa efteråt att det hon såg, såg bra ut, men det var svårt att se eftersom jag hade mens och blödde ganska rejält.

Vi fick en ny tid, för att göra ett till ultraljud.

Det skickas också en remiss för att göra en undersökning av mina äggledare, i och med att jag har haft ett utomkvedshavandeskap.

Det komiska i detta är att så fort vi klev in där, så kände vi igen läkaren.

Det var hon som snittade mig med sonen, och dessutom hon som tog emot mig på sjukhuset när jag fick mitt utomkveds. Hade jag opererats då innan hennes pass var över så hade hon opererat mig då med.

Så nu hade hon alltså börjat på den här kliniken istället. Måste finnas en mening med att det är hon som ska hjälpa oss :-)