Idag var vi tillbaka på Kvinnohälsan igen. Första besöket efter operationen.

Hon trodde att det var en polyp jag hade på livmodern, men nu efter analysen så tror de att det var en myom.

Helt ofarlig och analysen såg bra ut, så det känns jättebra.

Jag förstod nästan vad hon skulle säga idag, och det var just det att det finns inget mer att göra nu, utan nästa steg är i såna fall IVF.

Men hon tycker att vi ska ta en paus resten av året, för då tror hon att det kommer ta sig av sig självt. (i och med att jag blev gravid för ett par månader sen)

Utan att hon sa det så förstod jag ju att hon trodde att det sitter i huvet på mig. Att om jag slutar tänka på det så kommer det ta sig.

Det är möjligt att det är så, men hur slutar jag tänka på det när jag inte önskar mig något annat än att bli gravid??!

Till slut kom vi i alla fall överens om att vi försöker själva nu året ut, och om inget händer så ringer jag henne i början av nästa år och då börjar vi en utredning om IVF. Det känns rätt så okej ändå.

Fick hormoner utskriva också, som jag ska äta och som förhoppningsvis kommer förkorta min mensperiod något i och med att den är extremt långdragen just nu. Gillar inte att stoppa i mig tabletter och så i onödan men jag ska ge det ett försök.

Nu är det ett tag sen jag skrev här igen, mest för att det inte finns så mycket att skriva om.

Jag tycker fortfarande att det är rätt jobbigt psykiskt. Det är nu efteråt som allt kommit ikapp mig, och jag sörjer för att graviditeten inte blev normal.

Känns också som att jag är än mer fokuserad på att bli gravid nu, eftersom det tog sig nu även om det inte gick som det skulle i slutändan.

Jag hoppas att jag kan släppa det lite ju mer tiden går, för det är skitjobbigt att gå och tänka på det 24/7.

Imorgon ska jag ringa tillbaka till den privata kliniken för att få en ny tid nu när operationen är över. Får se då hur hon tycker att vi ska gå vidare.

Hon pratade förut om att göra en koll på äggledarna, men sen ändrade hon sig och tyckte att vi istället skulle fokusera på IVF.

Nu när den här graviditeten kom emellan (som hon inte vet om än) så kanske hon tycker att vi bör göra den där undersökningen ändå.

Jag kan känna att jag gärna kollar upp detta (även om jag hört att det inte ska vara så kul) för att få veta hur stora våra chanser är att bli gravida på naturlig väg.

Jag har fått min första mens nu också, och herregud... Vad jag har mått dåligt. Skönt dock att kroppen hittat sig själv igen.

Nu har det gått 12 sedan operationen och jag mår rätt så bra. Småblöder fortfarande och det vill jag gärna ska upphöra snart, eftersom jag vill att kroppen ska komma igång igen.

Psykiskt är det nog lite värre.

Allt börjar komma ikapp mig nu när jag har tid och ork att känna efter.

I söndags var vi på dop, och när de sjöng "tryggare kan ingen vara" så blev jag tårögd, det kändes som jag satt och sörjde. Att jag faktiskt hade kunnat suttit där och varit överlycklig över att vara gravid och att N skulle få bli storebror.

Men så är det inte.. Och jag måste sluta tänka så för det gör bara att jag mår ännu sämre.

Så fort jag slutat blöda och fått min första mens så ska jag ringa vår privata läkare igen och be om att få göra en undersökning av äggledarna. Jag känner att jag behöver veta om det finns någon passage i dom eller inte.

Som det är just nu så vet jag inte om jag vågar bli gravid på naturlig väg igen. (om jag nu skulle ha turen att bli det) Bara tanken på ett ev tredje utomkveds knäcker mig..

Men sen vet jag ju också att vi inte kommer att skydda oss under väntan på en undersökning.

Längtan efter syskon är större än rädslan att det ska gå åt skogen igen...

Idag var jag till vårdcentralen för prover igen. Det har gått två veckor sen sist, och då var hcg nere på 9. Nu vill de ta ytterligare prover bara för att se att det är nere helt nu (under 5)

Det var längesen jag kände mig så avslappnad som jag gör ikväll.

Idag har jag blivit opererad!

Klockan 9 imorse var jag på sjukhuset, och strax efter halv elva opererades jag.

Jag var livrädd för att bli sövd (sist när jag opererade mitt utomkveds fick jag panik därinne)

men de var så himla gulliga, både läkare och narkossköterskorna!

Sist mådde jag illa efter men nu fick jag medicin mot det så jag slapp det denna gången.

När jag pratade med läkaren efter så sa han att det som fanns på livmodern var så himla litet så de vet inte än om det var en polyp. Det kan också ha varit en myom tydligen.

Så nu skulle den skickas på analys, och jag skulle få svar om ca 4 veckor.

Jag känner mig riktigt lättad nu, så himla skönt att ha det gjort nu efter att man väntat i ca två månader på att detta skulle bli av.

Ska erkänna att jag är lite nervös över svaret efter analysen, men jag ska försöka koppla bort det. Jag oroar mig alltid för att det "kan" vara något farligt.

Innan operationen så gjorde de också ett noggrant vul (när jag var sövd) och de fann inga rester eller så efter graviditeten så det kändes bra.

När jag vaknade hade jag lite värk i magen men har inte haft någon värk nu sen jag kom hem i eftermiddags.

Blöder en del och är trött men inget annat.

Jag sov som en kratta i natt för att jag var så nervös, så natten som kommer hoppas jag att jag får sova gott!

Igår var jag och tog nya prover igen..

Läkaren ringde senare på dagen och meddelade att hcg var nere på 9. (5 är normalt om man är ickegravid)

Vi kommer aldrig få veta om det var ett missfall eller ett nytt utomkveds, men läkarna lät ganska säkra när de sa att det antagligen var ett utomkveds som kroppen lyckades ta hand om själv. (I och med att jag inte blödit nåt, vilket man gör vid missfall)

Jag ska tillbaka om två veckor för nya prover, bara för att de ska se att värdet ligger som det ska och inte har ökat igen.

Igår och idag har jag inte alls haft särskilt ont i magen, och det känns jätteskönt.

Idag ringde de igen från sjukhuset, denna gång för att fråga om jag kunde komma in för operation imorgon.

Och då ska de ta bort polypen som jag har på livmodern.

Snabba ryck, men jag tycker det känns rätt bra. Jag är ju sjukt nervös inför det och nu behöver jag bara ha ångest ett dygn vilket känns bra.

Det är ju vidrigt när man ska gå och vara nervös i veckor innan en operation.

Jag hoppas nu att allt går bra imorgon, och att vi snart kan gå vidare och se framåt igen!

Då har ett par dagar till gått, och jag mår ungefär som jag gjorde i Fredags.

Har mensvärk på vänster sida dygnet runt, och är väldigt öm utanpå magen på den sidan. Jag känner på mig att det är något knas där.

En gissning från mig är att fostret sitter där, har slutat växa ( i och med att hcg värdet går ner) men lossnar inte.

Jag är rädd att det ska förstöra äggledaren så de är tvungna att ta bort den till slut.

Idag har jag haft lite kraftigare värk än igår, och jag funderar på om det kan bero på att vi var ute och gick drygt en timme förut. Väldigt långsamt men ändå..

På tisdag ska jag som sagt ta nya prover och sen ringer läkaren mig på eftermiddagen förhoppningsvis.

Får se vad hon säger då. Jag vill gärna in igen för ett nytt vul.

Jag är livrädd för sjukhus och operationer, men just nu känner jag att jag bara vill att detta ska vara över någon gång!

Läkaren ringde igår, och vi fick bekräftat att det inte är en normal graviditet..

Mitt hcg värde hade gått ner från 400 till 160 på två dagar, och i det här läget är det positivt för då försöker kroppen ta hand om det själv.

Så antingen är det ett missfall eller ett utomkveds. I och med att inget syns på vul så kan de inte kolla det heller.

Vi får helt enkelt se. Får jag jätteont så ska jag åka in, annars ska jag tillbaka för nya prover på tisdag.

Jag tog ett gravtest idag igen, och det var lite svagare plus än igår så där ser man också att det går ner.

Nu känns det precis som innan man ska ha mens. Jag har ont i brösten idag vilket jag inte haft tidigare under graviditeten, och så har jag ju denna mensvärken som sitter på vänster sida. Den har jag haft sen i Måndags..

Jag tycker att jag borde börja blöda om kroppen ska ta hand om detta själv?!

Eller kan det vara så att missfallet inträffade när jag blödde och trodde att jag hade mens?

Det är en vecka sen jag slutade blöda, och jag tycker inte att jag borde ha ont i magen nu då?

Jag vet inte, har ingen erfarenhet av missfall så har ingen aning om hur det ska vara.

Vi får helt enkelt se, nu håller vi alla tummar för att kroppen grejar detta, och att vi slipper åka in för en akut operation, som det blev sist...

Idag har jag en riktigt jobbig dag..

Var och tog blodprover i förmiddags, och jag vet inte hur hon stack mig men skitont gjorde det, och hade sån värk efteråt så jag var tvungen att ta alvedon..

Den här väntan som sker nu, hatar jag verkligen.

Jag har ingen aning om vad som händer, men jag känner i hela kroppen att något är fel. Och i och med att jag känner så så vill jag bara ha detta över.

Jag avskyr allt vad sjukhus heter och bara tanken på en operation ger mig dödsångest.

Men samtidigt så vet jag att jag mår bättre efteråt sen när jag vet att inget sitter fel i magen.

Sen kommer det ju andra tankar också.... Min längtan efter ett till barn är helt enorm, men samtidigt så känner jag mig osäker på om jag vågar bli gravid igen?!

Eller ja, jag vet ju svaret på det, men då lär det bli kö till ivf, och då vet man ju att det dröjer innan det händer något i och med att kön är så lång.

Vi kommer dock göra det privat, eftersom vi redan har ett barn gemensamt så måste vi göra det privat, och då också betala allt själva.

Men det är klart, att i slutändan, så är det värt allt om man till slut får sitt kärleksbarn. Men fler utomkveds vill jag inte ha, och det är ju dessutom farligt om det går för långt..

Jag gjorde två gravtest igår, och har gjort ett idag också. De är lite svagare än de jag gjorde i söndags när jag upptäckte att jag var gravid.

Tycker det är märkligt?!

Hade jag blödigt så hade jag varit säker på att det är ett missfall, men jag blöder ingenting utan har bara mensvärk nu som kommer och går.

Är beredd på att de kommer säga imorgon när de ringer från sjukhuset med provsvaren, att mitt hcg inte gått upp som det ska göra om det är en vanlig graviditet.

Det blir mycket text i varje inlägg här, men det är för att jag vill skriva ner allt och kunna gå tillbaka sen och läsa, precis som en dagbok.