Tiden mellan första och andra läkarbesöket till fertilitetskliniken tyckte jag var jättejobbig.

Jag gick och tänkte på det hela tiden, och funderade mycket på vad som är fel på mig.

Eftersom hon inte såg livmodern riktigt på förra ul:et så var jag övertygad om att något inte är som det ska.

Väl där, så görs det ett nytt ultraljud och hon tycker att det ser ut som att jag har en polyp på livmodern.

Hon sprutar upp en kontrastvätska, och då ser hon att det verkligen är det.

Jag får information om att den måste opereras bort......

Hon säger också att detta inte behöver vara anledningen till att jag inte blir gravid, men däremot en förklaring till min jobbiga och utdragna menstration..

Jag frågar flera gånger om det är något farligt, men nej det är det inte.

Jag blir jättelättad samtidigt som jag är livrädd, eftersom jag avskyr både sjukhus och operationer!

Åker hem igen, och väntar på kallelse till operation..

Så var det då dags för första besöket på den privata fertilitetskliniken.

Jag var jättenervös, men trodde samtidigt att vi bara skulle på samtal första gången.

Det visade sig dock att hon ville göra en gynundersökning ändå.

Hon gjorde ultraljud, och det var det längsta ul:et jag gjort någongång. Tyckte att det var lite skumt att det tog så lång tid.

Hon sa efteråt att det hon såg, såg bra ut, men det var svårt att se eftersom jag hade mens och blödde ganska rejält.

Vi fick en ny tid, för att göra ett till ultraljud.

Det skickas också en remiss för att göra en undersökning av mina äggledare, i och med att jag har haft ett utomkvedshavandeskap.

Det komiska i detta är att så fort vi klev in där, så kände vi igen läkaren.

Det var hon som snittade mig med sonen, och dessutom hon som tog emot mig på sjukhuset när jag fick mitt utomkveds. Hade jag opererats då innan hennes pass var över så hade hon opererat mig då med.

Så nu hade hon alltså börjat på den här kliniken istället. Måste finnas en mening med att det är hon som ska hjälpa oss :-)

Månaderna gick, och jag blev inte gravid igen...

Mer och mer frustrerad blev man, och tankarna på att söka hjälp kom mer och mer. Men vart vänder man sig, när man redan har barn? (som kommit till utan hjälp)

Jag förträngde det där, och livet rullade på, utan ett plus på stickan..

Samtidigt så blir min mens mer och mer utdragen. Den kommer som den ska, men jag har mens i 10-12 dagar, och slutar inte blöda helt förän ägglossningen är över.

Och två veckor efter den så får jag ju mens igen..

Efter nyår 2011 så är jag pissless på allt som har med syskonverkstad och mens att göra, och börjar kolla runt efter någon klinik jag kan ringa till så vi får komma på en koll.

Ringer till sjukhuset i närmaste storstad och vi blir satt i kö, och hon varnar mig samtidigt för att det kommer ta flera månader innan vi ens får komma på första besöket eftersom så många står i kö.

Efter tre veckor ungefär så ringer dom, och säger då att eftersom vi redan har barn tillsammans så kommer vi inte få någon hjälp från dom....!

Kunde dom inte sagt det när jag ringde första gången??!!

Hon rekommenderade mig i alla fall att ringa till en privat klinik som dom har samarbete med så det gjorde jag...

Vi fick tid efter ett par veckor....