Dagarna efter operationen för mitt utomkveds så mådde jag dåligt, både psykiskt och fysiskt.

Fysiskt mådde jag illa, och kände mig verkligen gravid. En tanke är att jag kanske gjorde det för att all graviditetshormon då skulle ur kroppen..

Jag tänkte mycket på hur framtiden skulle se ut. Skulle vi någonsin få fler barn?

Vågar jag chansa att ev drabbas av detta igen?

Svaret var självklart, det är klart att jag skulle ta den risken, för att vi skulle få ge vår son ett syskon.

Jag trodde också att det skulle gå rätt så fort att bli gravid igen.

Vår son kom till på första försöket, och när vi blev gravida med det som blev ett utomkveds så hade vi enbart sex en gång under ägglossningsperioden.

Vi tänkte att, bara jag blir gravid innan oktober (2010) så behöver jag inte börja jobba mellan föräldraledigheterna.

Operationen var i Juni så vi hade ju "flera" månader på oss.....

Tänk vad fel vi hade....

Veckan före midsommar 2010 så hade vi haft vänner på besök hemma. Och när de gick hem så fick jag så grymt ont i magen. I hela magen, så jag trodde att jag ätit för mycket, tog en Ipren och la mig.

Morgonen efter kände jag ingenting och inte heller på hela dagen. Dan efter det skulle vi till Sthlm till min syster, men då fick jag ont i magen igen på morgonen. Då kände jag att värken satt långt ner i magen.

Det gick över efter ett par timmar.

Dagen efter hade jag ont i ljumskarna kommer jag ihåg, och öm i magen men ingen värk.

Men sen dagen efter det så fick jag sjukt ont igen, värsta gången hittils, och då var jag dessutom ensam hemma med sonen hela dagen.

Bad sambon köpa med sig ett gravtest på vägen hem, bara för att utesluta en graviditet. (jag hade ju haft mens två veckor tidigare)

Jag tog det direkt när han kom hem, och det blev ett jättestarkt plus.

Dagen efter hade jag fortfarande ont i magen, så ont att jag inte kunde stå upprätt, och inte heller ligga ner (då fick jag ont i axlarna?!) Jag ringde mädravården, men de hänvisade mig vidare till sjukhuset på grund av mina smärtor.

Vi fick komma samma dag, och under ultraljudet så såg jag direkt på läkaren att det var något fel.

Hon kunde endast se att jag hade blod och vätska i hela buken, inget foster gick att se.

De tog blodprover och sen blev jag skickad till ett annat sjukhus.

Där blev jag inlagd och de konstaterade att det var ett utomkveds på min högra äggledare.

På morgonen dagen efter blev jag opererad.

Jag avskyr och är livrädd för allt vad sjukhus heter så jag hade typ panik när jag äntligen kom in på operation. De såg de på mig och sövde mig innan de ens hade hunnit sätta kanylen.

Det var även första gången jag sövdes så jag var jätterädd för det också, och framförallt över hur jag skulle må efter, eftersom jag hatar att må illa.

Operationen gick bra. Fostret hade lossnat själv, och det var därför jag hade så mycket blod i buken. Och det i sin tur gjorde att jag fick ont i axlarna när jag la mig ner.

När jag trodde att jag hade sista mensen så var jag redan gravid, så jag var i vecka 8-9..

Den blödningen var antagligen redan då ett alarm från kroppen att allt inte stod rätt till.

Jag fick behålla äggledaren eftersom fostret lossnat, men det finns en risk att jag får det igen på den äggledaren (25-30% risk)

Jag åkte hem från sjukhuset samma dag, dagen före midsommarafton......

Min mage samma dag, rejält uppsvullen efter operationen.

Välkomna till min nya blogg!

Här kommer jag skriva om vår långa väg mot ett syskon till vår son, som är drygt två år idag.

Vi trodde som så många andra, att det ska vara "lätt" att bli gravid när man vill ha ett till barn, och till en början var det så. Jag blev gravid när vår son var sju månader gammal, men det slutade med ett utomkveds, och efter det blir jag inte med barn.

Det har gått ett och ett halvt år sedan operationen nu..

Jag har en hel del tankar och ångest i huvudet som jag samlat på mig under den här tiden, och det är mycket därför som jag startar den här bloggen. Jag behöver skriva av mig!

Vi har precis påbörjat en utredning nu, men det är inte det lättaste att få hjälp när man sedan tidigare har gemensamma barn...

Nu har vi dock sökt oss till en privat klinik, och jag hoppas att vi får den hjälp vi behöver där..

Om det är någon som är inne och läser här, och som har eller har haft samma problem så lämna gärna en kommentar. Det vore kul att få kontakt med andra i samma situation.