Idag var vi tillbaka på Kvinnohälsan igen. Första besöket efter operationen.

Hon trodde att det var en polyp jag hade på livmodern, men nu efter analysen så tror de att det var en myom.

Helt ofarlig och analysen såg bra ut, så det känns jättebra.

Jag förstod nästan vad hon skulle säga idag, och det var just det att det finns inget mer att göra nu, utan nästa steg är i såna fall IVF.

Men hon tycker att vi ska ta en paus resten av året, för då tror hon att det kommer ta sig av sig självt. (i och med att jag blev gravid för ett par månader sen)

Utan att hon sa det så förstod jag ju att hon trodde att det sitter i huvet på mig. Att om jag slutar tänka på det så kommer det ta sig.

Det är möjligt att det är så, men hur slutar jag tänka på det när jag inte önskar mig något annat än att bli gravid??!

Till slut kom vi i alla fall överens om att vi försöker själva nu året ut, och om inget händer så ringer jag henne i början av nästa år och då börjar vi en utredning om IVF. Det känns rätt så okej ändå.

Fick hormoner utskriva också, som jag ska äta och som förhoppningsvis kommer förkorta min mensperiod något i och med att den är extremt långdragen just nu. Gillar inte att stoppa i mig tabletter och så i onödan men jag ska ge det ett försök.

Nu är det ett tag sen jag skrev här igen, mest för att det inte finns så mycket att skriva om.

Jag tycker fortfarande att det är rätt jobbigt psykiskt. Det är nu efteråt som allt kommit ikapp mig, och jag sörjer för att graviditeten inte blev normal.

Känns också som att jag är än mer fokuserad på att bli gravid nu, eftersom det tog sig nu även om det inte gick som det skulle i slutändan.

Jag hoppas att jag kan släppa det lite ju mer tiden går, för det är skitjobbigt att gå och tänka på det 24/7.

Imorgon ska jag ringa tillbaka till den privata kliniken för att få en ny tid nu när operationen är över. Får se då hur hon tycker att vi ska gå vidare.

Hon pratade förut om att göra en koll på äggledarna, men sen ändrade hon sig och tyckte att vi istället skulle fokusera på IVF.

Nu när den här graviditeten kom emellan (som hon inte vet om än) så kanske hon tycker att vi bör göra den där undersökningen ändå.

Jag kan känna att jag gärna kollar upp detta (även om jag hört att det inte ska vara så kul) för att få veta hur stora våra chanser är att bli gravida på naturlig väg.

Jag har fått min första mens nu också, och herregud... Vad jag har mått dåligt. Skönt dock att kroppen hittat sig själv igen.

Nu har det gått 12 sedan operationen och jag mår rätt så bra. Småblöder fortfarande och det vill jag gärna ska upphöra snart, eftersom jag vill att kroppen ska komma igång igen.

Psykiskt är det nog lite värre.

Allt börjar komma ikapp mig nu när jag har tid och ork att känna efter.

I söndags var vi på dop, och när de sjöng "tryggare kan ingen vara" så blev jag tårögd, det kändes som jag satt och sörjde. Att jag faktiskt hade kunnat suttit där och varit överlycklig över att vara gravid och att N skulle få bli storebror.

Men så är det inte.. Och jag måste sluta tänka så för det gör bara att jag mår ännu sämre.

Så fort jag slutat blöda och fått min första mens så ska jag ringa vår privata läkare igen och be om att få göra en undersökning av äggledarna. Jag känner att jag behöver veta om det finns någon passage i dom eller inte.

Som det är just nu så vet jag inte om jag vågar bli gravid på naturlig väg igen. (om jag nu skulle ha turen att bli det) Bara tanken på ett ev tredje utomkveds knäcker mig..

Men sen vet jag ju också att vi inte kommer att skydda oss under väntan på en undersökning.

Längtan efter syskon är större än rädslan att det ska gå åt skogen igen...

Idag var jag till vårdcentralen för prover igen. Det har gått två veckor sen sist, och då var hcg nere på 9. Nu vill de ta ytterligare prover bara för att se att det är nere helt nu (under 5)

Välkomna till min nya blogg!

Här kommer jag skriva om vår långa väg mot ett syskon till vår son, som är drygt två år idag.

Vi trodde som så många andra, att det ska vara "lätt" att bli gravid när man vill ha ett till barn, och till en början var det så. Jag blev gravid när vår son var sju månader gammal, men det slutade med ett utomkveds, och efter det blir jag inte med barn.

Det har gått ett och ett halvt år sedan operationen nu..

Jag har en hel del tankar och ångest i huvudet som jag samlat på mig under den här tiden, och det är mycket därför som jag startar den här bloggen. Jag behöver skriva av mig!

Vi har precis påbörjat en utredning nu, men det är inte det lättaste att få hjälp när man sedan tidigare har gemensamma barn...

Nu har vi dock sökt oss till en privat klinik, och jag hoppas att vi får den hjälp vi behöver där..

Om det är någon som är inne och läser här, och som har eller har haft samma problem så lämna gärna en kommentar. Det vore kul att få kontakt med andra i samma situation.